Att lyckas eller misslyckas – är det svart eller vitt?

Ingen målgång på ÖTILLÖ – hur jag ser på det?

Min sambo Josefin och jag kastade oss in i swimrun äventyret och det mest legandariska swimrun loppet ÖTILLÖ. Vi var väl förberedda och optimistiska månaderna och veckorna före loppet. Samtidigt var vi medvetna om att det alltid händer oförsebara saker längs vägen som påverkar hur det går på tävlingsdagen. Det är tungt att ha tränat inför något speciellt och sedan blev det inte som jag eller vi tänkte. Vi var tvungna att bryta. 

Och då dyker tanken upp: Är det ett misslyckande? Jag är ärlig mot mig själv och säger: ja det är det. Är det dåligt att misslyckas? Nej, jag tycker att det hör till när man tar tag i livet och gör något. Många gånger lyckas man och många gånger misslyckas man. Att våga, att prova och att testa något eller att utmana sig har ett pris. Annars är det ingen mening med det om man vet i förväg att allt kommer att funka perfekt. Det är livet. Upp och ner. Ibland funkar det och ibland inte. Det tar så klart på psyket när vi har tränat bra och förberett oss mycket väl, ändå räcker det inte. Det gäller att hitta kraften att vända på det och dra slutsatser. Man har hört det många gånger: Man lär sig mest av sina motgångar. Många vänner har sagt att vi kämpade bra och att vi kommer tillbaka. Det värmer och visar på att det är en otroligt fin stämning i swimrun kretsarna. Jag har rätt snabbt accepterat läget och landat i att det är ok att vi bröt. När jag var yngre hade jag svårt att erkänna att jag misslyckades med något. Det ansågs vara dåligt men nu tycker jag att det är bara en del av livet och den är lärorik. Jag tar det inte personligt, jag ifrågasätta mig inte som person, jag acceptera det. Jag ställer mig frågan varför det blev som det blev och funderar på vad som jag kan göra bättre nästa gång. Eller, jag kommer till slutsatsen att just det här är inget för mig längre. I fallet ÖTILLÖ är jag fortfarande inte helt säkert i att fatta ett beslut.

Däremot har jag kommit till insikten att det var värt hela resan. Att träna tillsammans med Josefin är fantastiskt roligt. Vi har haft många roliga och utmanande träningspass. Hur vi har lagt upp träningen, all tänk runt omkring . Tidigare har jag egentligen aldrig varit superförtjust i långpass på löpning över 1,5 timmar men nu har det blivit något roligt och kul. Att se hur kroppen och hjärnan successivt utvecklas och anpassas. Vi har kört några långa swimrun- och löppass på 4 timmar och det i sig har varit en upplevelse och utmaning. Klart har målet med ÖTILLÖ varit avgörande för att göra det. Vi har tränat och snackat med vänner som också förberedde sig. Dagarna innan när det drar ihop sig och när det gäller att hantera nervositet. Vi har startat tillsammans med alla andra och är en del av den trevliga lilla swimrunkretsen. Att prata med andra swimrunners före, efter och under loppet. Träningskompisar som hejar längs banan. Sådant är minnen som jag inte vill missa och som jag ser väldigt positivt på. Det betyder väldigt mycket.

Jag tänker så här, den viktigaste behållningen är att jag har en livsstil som jag står bakom och vill leva. Processen är viktigare än resultatet. Visst vill man ha belöningen att lyckas, att hela tiden misslyckas är inte kul och det sänker motivationen på sikt. Därför vänder jag också tanken om jag vill prova igen eller om jag ska köra annat. Jag står ju inte helt utan målsättningar. Min livsglädje hänger inte på ett enda lopp. Det finns flera roliga och utmanande saker som jag kommer att köra framöver. Jag tycker att det är helt rimligt att ibland släpper saker – det är inget misslyckande utan man går vidare och hittar nya väger. Inte allt passar alla. Målet och utmaningar ska ändå ligga på rätt nivå. Och vad som är rätt nivå är svårt att veta från början tills man provat. Vissa saker betyder mycket just nu men kanske inte så mycket längre efter några år, eller tvärtom. Att låsa sig och klamrar sig fast för mycket vid något kan påverka livsglädjen.  

Tillbaka till loppet och träningen inför. När jag körde ÖTILLÖ 2019 fick jag stora problem med hälen och kunde i princip inte springa på två år. Jag släppte lopp och tävlingar helt, körde rehab och mitt mål var att kunna springa igen och ha löpning och swimrun som träningsform utan större krav på lopp eller distanser. Träningen inför årets ÖTILLÖ har jag varit väldigt noga med hur jag lägger upp löpträningen. Jag har kört styrketräning, rörlighet och trappat upp väldigt långsamt och metodiskt. Och det höll hela vägen – inga skador eller känningar. Det är jag i efterhand rätt stolt över. 

Swimrun är ju en lagsport och att träna och köra med min sambo Josefin har varit underbart. Vi kör som ett lag och så bröt vi också som ett lag. Varför bröt vi? Det har varit olika saker som ledde till det. En vecka innan loppet stukade Josefin foten kraftigt. Vi visste inte om det skulle gå att starta. Hon kämpade och gjorde det man kan göra på kort tid så vi tog oss till starten. Ingen lina på svåra partier hade vi redan bestämt innan. Lugnt på klipporna i början. Det gick rätt bra men så klart påverkar det kroppen. Efter ca fyra timmar började Josefins knä göra ont. Hon hade dessutom löparknä i början på sommaren, vilket blev bra men nu kom det tyvärr tillbaka. Vi fick ta det väldigt lugnt i terrängen och delvis gick vi. När farten blev lägre fick jag inte upp värmen på löpningen. Jag började bli för kall helt enkel och inför de långa simningar i mitten gick det inte längre. Så flera saker som samverkade.

Vi ångrar inget och är glada att vi försökte. Det gick inte och det är bara att acceptera och landa i ett beslut hur jag och vi vill göra framöver. Nu tar vi oss till Cannes och kör swimrun i värmen vilket vi redan ser fram emot. Under hösten blir det Nordiska Masters i simning i Åbo. Så livet går vidare och det händer nya roliga utmaningar som jag och vi tillsammans ser fram emot.